Min astrakan...

Allt är stilla, allt är bra  
Du blev buren över ett hav
i modersvärme på din tusenmilsfärd
Gränslös trygghet fick du ha
tills du plötsligt kastades ut
I denna farliga, främmande värld

En gång ska du fråga din mor
hur det var, hur det blev att jag for
Finns den kvar den platsen nu
som var mitt hem, frågar du
All den tid, som mitt hjärta kan slå
finns den kvar, ska för alltid bestå
Bortom denna Nya Värld
som såg dej födas, min vän
Där mognar äpplena än
Bortom en vid ocean
där står min astrakan...


(Ur Kristina från Duvemåla av Björn och Benny)

I helgen har vi haft besök från Småland. Min bror med familj har varit och hälsat på Tyra. De hade med sig detta fina äppelträd i present. Det är en astrakan, som ni säkert förstod, och den planterade vi (Johan) idag. Inte för att det är en ocean mellan Blomstermåla och Linköping men ibland kan 20 mil kännas längre än vad det är om saknaden blir stor. 

Idag är också en mycket speciell dag. För ett år sedan idag såg det ut så här när vi lovade att älska varandra i nöd och lust:

Fotograf: Lennart Lundqvist, Pålsboda

Tänk att nu sitter vi här ett år senare på bomullsbröllopsdagen i vårt lilla hus med vår lilla dotter och så lilla vovven förstås men hon bodde ju hos oss redan innan :) Det är kärlek!