Jag behövde inte vänta så länge som jag trodde på lilla trollungen. I lördags den 7/5 bestämde hon sig för att titta ut! Det hela började dock redan på fredagen. Cirka klockan 7.15 steg jag upp ur sängen och trodde att jag kissade på mig! Eller, jag funderade faktiskt på om det var vattnet som hade gått eller om det var kiss, jag hade ju faktiskt läst att det faktiskt kunde hända att man kissade på sig lite i slutet av graviditeten när ungen låg och tryckte på. Det fortsatte dock att sippra vätska under förmiddagen och då började jag faktiskt tro att det var vattnet som hade gått. Jag kontaktade förlossningen och barnmorskan som svarade tyckte att det fanns nog inga tvivel om att det skulle vara något annat än vattnet (alltså man blir ju lite osäker när det liksom bara sipprar ut lite grann och inte kommer en massa på en gång). Jag fick i alla fall i uppgift att vänta hemma på att värkarna skulle sätta igång och om värkarbetet inte kommit igång innan 19.30 så skulle jag komma in för en kontroll.
Dagen gick och jag kände som lite mensvärk i ryggen men det kom inga sammandragningar eller mer läckande för den delen. Jag började luta mer åt att jag pinsamt nog faktiskt hade kissat på mig och att det inte var fostervatten som kommit. Men, sen kom Johan hem från jobbet och vi skulle bara äta lite innan vi faktiskt åkte iväg till förlossningen för koll och där och då när jag stod och lagade lite mat kom faktiskt en sammandragning (inte alls ond men ändå) klockan 18.15.
Vi åkte in till förlossningen för att göra en kontroll. Jag fick ligga ner i en halvtimme kopplad till en apparat som mätte barnets hjärtljud och sammandragningar. Barnmorskan kollade också om det var vattnet som gått och det var det. Vi fick helt enkelt åka hem igen och invänta starkare sammandragningar.
När vi kommit hem från kontrollen började sammandragningarna komma vid ca 21 med ungefär en 10 minuters mellanrum. De gjorde fortfarande inte speciellt ont utan det var först framåt 23 som de började tillta och komma med ca fem minuters mellanrum. Vid ettiden tilltog värkarna ytterligare och fortsatte därefter komma med ca tre minuters mellanrum. Vid halv tretiden kände jag att jag ville ha någon mer smärtlindring (läs lustgas) och vi bestämde oss för att åka in. En kontroll vid ca 03.45 visade att jag då hade öppnat mig fyra cm. Sedan gick öppningsskedet ganska fort och vid en kontroll ca 07.15 var jag öppen 10 cm men då hade jag fortfarande en kant kvar som skulle utplånas och barnets huvud hade inte kommit ner tillräckligt. Vid ca 8.40 var läget detsamma och jag orkade inte stå upp för att försöka få ner barnets huvud. Vi kom överens om att jag skulle få ryggbedövning (EDA) för att kunna komma upp ur sängen och röra på mig.
Vid niotiden lade de ryggbedövningen och jag fick ligga i sängen en timme innan jag fick komma upp och röra på mig. Jag kände fortfarande av sammandragningarna och hur de tryckte på men jag kunde nu hantera dem på ett helt annat sätt. Jag fick stå upp med stöd av ett gåbord och kunde andas mig igenom värkarna utan lustgas.
När klockan så blev 13.20 satte de in värkstimulerande dropp och jag fick äntligen börja krysta. Klockan 13.53 föddes sedan vårt efterlängtade lilla flicka. Hon föddes med navelsträngen tre varv runt halsen! Men som tur var kunde de lossa på den fort och sedan fick jag upp henne på min mage och Johan fick klippa av navelsträngen.
Vi hade under graviditeten pratat om namnet Tyra ifall det skulle bli en tjej och när hon låg där på min mage så kände både Johan och jag att det var helt rätt namn på den lilla tösen. Tyra Östensson vägde vid födseln 3050 gram och var 50 cm lång. Biffen var inte så biffig ;)
Vi blev sedan inlagda på special-bb eftersom jag hade haft en långvarig vattenavgång och där fick vi stanna i 48h innan vi fick åka hem. Tyvärr fanns det inga enkelrum lediga utan jag fick dela rum med en annan tjej och därför fick inte Johan sova över. Han fick dock vara hos oss hela dagarna, de hade inga speciella besökstider. På måndagen 9/5, efter godkända tester av läkaren och nytaget PKU-prov (som ska tas när barnet är minst 2 dygn gammalt), fick vi sedan äntligen åka hem.
Nu har vi då varit hemma några dagar och vi njuter av varandras sällskap. Leia och Tyra har fått hälsa på varandra och Leia är jätteförsiktig när hon sniffar på Tyra. Hon har blivit lite av en extramamma till Tyra och hon springer till Tyra så fort hon gnyr lite och skäller på oss när Tyra gråter. Hon ser helt enkelt till att vi tar hand om barnet ordentligt.
Detta blev ett långt inlägg som har tagit många dagar att få ihop. Jag vill också be om ursäkt om jag är lite dålig på att höra av mig men jag tror ni förstår att tankarna är på annat håll. Man behöver heller inte vara rädd att störa om man själv skulle vilja ringa eller så. Jag säger till om jag inte kan prata.
Kram till er alla och natti natti!
Allt är stilla, allt är bra 
i modersvärme på din tusenmilsfärd
